
Milan i Rebel Star svettas för oss, juli 2008 (foto: panic)
Det är en sån där kväll när man känner sig omgiven av sina bästa vänner, trots att man knappt känner någon på stället. Alla är snygga, smarta och glada, och man utbrister patetiskt att man önskar att det här var hela världen. Bara ett bra band, kall öl och Donaus rörelser som får båten att gunga lätt emellanåt. Som tur är har man en syrlig serb bredvid sig, en Saša som säger att några lite annorlunda människor kanske inte vore fel att släppa in i den där världen. Just det. Och man tänker på att det finns så många goda skäl att hata Serbien, den nationalistiska, militaristiska, chauvinistiska, homofoba staten som så jävla envetet vägrar ta ansvar och säga förlåt. Men där i julinatten verkar det bara finnas utrymme för de andra känslorna, och man älskar Serbien för alla dessa snygga, smarta och glada, för bandet Rebel Star som spelar alla önskelåtar tills de är genomsvettiga och då sjunger sångaren Milan några till. Om att världen finns till just för oss. Och så den fantastiska dj:n, en tjej, yeah!, som spelar Pixies ”Where is my mind???” och livet kan inte vara mer angeläget. Så känns det. Och Deki snurrar runt och myntar uttrycket Dekipedia när han får den sjunde frågan om vem som spelat i vilket serbiskt band. Och man har den där goa känslan i magen som man kan få av riktigt bra musik, som smälter en, gör en mjuk och stark på samma gång, får en att tro på att allt är möjligt. Och man går därifrån fast man inte vill, för man har ett mål med denna kväll. En taxi och 50 spänn senare hoppar man ut vid Donau igen, fast uppströms, innan den stött ihop med Sava. Vi är vid Hotel Jugoslavija, hotellet som krigsherren Arkan höll till på och som därför bombades av Nato 1999, riktmärket för alla som vill bli en del av det där flytande partyinfernot som utgörs av båtar som är klubbar och som heter en splav, flera splavovi och det var här turbofolken, folkmusik i turbotempo, föddes och växte upp på 90-talet.
Jelena Višnjić har skickat instruktion via sms: ”Hm, vilken som helst längs kajen, Prestige, Otard, Modiga hjärtat, det är livemusik på alla. Gå till Prestige, där är inte lika många kids, eller till Blej-voč.” Blej-voč uttalas Blaywatch och namnet är en kombination av den snarlika titeln på en teveserie och det serbiska slanguttrycket för att hänga med kompisar utan att göra någonting – blejati.
Fyra starka män vaktar ingången och släpper in en på landgången som är gjord som en tunnel med vit plast runt om och runda fönster längs båda sidorna. Vid landgångens slut väntar fyra vackra värdinnor med gästlistor. På scenen står en vacker man och en vacker kvinna med varsin mikrofon framför en basist och en keyboardist. Fast långt innan man ser dem fångas ens blick av de tre glänsande tjejerna som står och dansar på varsin liten piedestal. Guldiga eller glittriga bikinis, oljade ben, pumps, långt hår. Det är inte helt lätt musik att dansa till, inte alls det uppskruvade tempot vi väntar oss, inga technobeats till folkmusik utan ganska gnälligt och segt. Är det turbofolk med dödsryckningar? Det är kraftig manlig dominans, flera välbyggda grabbgäng som är mycket mer intresserade av varandra än av guldtjejerna. Vid introt till varje låt skriker de av glädje och måste omfamna varandra. Man kan kalla det homoerotik, eller förbrödring, det spelar ingen roll. Kanske är det något i den entoniga musiken med de simpla texterna om hjärta och smärta som väcker de där känslorna? De ser ut att bekräfta att nationen börjar och slutar med brödraskapet. Och kvinnorna är dekoration.

Blej-voč samma kväll (foto: panic)
Mest hänförd blir publiken när den romska folksången ”Djurdjevdan” spelas mot slutet. Låten blev känd utanför forna Jugoslavien via Emir Kusturicas film Zigenarnas tid. Reaktionerna på Blej-voč dansgolv är dock ingenting mot massextasen när turbofolkens megastjärna och Arkans änka Ceca sjöng samma sång på en utomhuskonsert i Belgrad 2006. Allsång på Skansen, släng dig i väggen när 100 000 tonåriga serber sjunger hela Djurdjevdan! Vi var där i smyg, Jelena och jag. Ceca är politiskt solkig, minst sagt.
Jelena är den mest snabbpratande person jag känner. Hon är också snabb till skratt och slutsatser, hon dricker öl snabbt och röker snabbt. Hon är en drama queen. Hon älskar att dansa och är stolt över sin livsstil av ytterligheter. Hon älskar att blanda:
– Jag har ett stort spektrum, först Nick Cave konsert och sen till en kafana där de spelar traditionell ”starigradski” musik. Jag älskar att beställa musik och att betala för den och att flirta med musikerna.
Hon älskar också rakija gjord på kvitten, dunja, och Nikšićko öl för att den är från Montenegro. Hon är inte rädd för att säga vad hon tänker, och hon försvarar oss hårt när vår konserthemlighet såklart läcker ut.
– Jag känner ett tyst förakt från kvinnorörelsen efter Ceca-konserten. Men några veckor efter konserten stod jag med Kvinnor i Svart för att uppmärksamma folkmordet i Srebrenica och det var inte många av de framträdande feministerna där, men jag var där. Turbofolken är ett sociologiskt fenomen som jag valt att studera, det borde inte förminska mitt feministiska engagemang. Jag anser att kvinnorörelsen måste gå ut från de stängda utrymmena, måste ut på ”splavovi” och utforska. Ceca är ett kulturellt fenomen och, måste jag erkänna, hon beskriver min kvinnliga blues på ett bra sätt för mig.
Jelena rymmer de där extremerna. Hon hatar politiken som Ceca symboliserar, men musiken talar till henne. Framförallt är hon trött på den snäva ramen som kvinnorörelsen och feminismen erbjuder i Serbien. Och blev därför förälskad i min vän Krista från Riga som kom på besök och var självständig, självförsörjande smart feminist som älskar att handla skor och som gav Jelena manikyr medan hon förklarade varför man alltid måste ha en flaska champagne i kylen.
– Jag har bidragit med att skapa en ny bild av vad feminister är, hur de ser ut. Det är viktigt för mig, Krista var viktig för mig, med sina höga klackar och sex and the city feminism. Jag vill visa att man kan dricka cocktails och dansa hela natten och sedan gå upp på morgonen och åka buss i sex timmar till Novi Pazar i solidaritetsaktion med civilsamhället där, eller prata om kvinnorörelsen i Serbien på ett seminarium. Jag vill ändra bilden av feminister som bara flator och förrädare.
Hon knuffar på gränser nästan bokstavligt när hon går på klubb i sin ”This is what a feminist looks like” t-shirt. Och barndomsvänner och familj har inte alltid helt lätt att förstå vad hennes Belgradliv handlar om.

This is what a feminist – and Jelena – looks like!
– Jag har en väldigt stark energi när det gäller att försvara min livsstil, min ideologi, och jag försvarar den bra. Men troligtvis är min mormor inte förtjust i att jag är 32 år och singel och barnlös. Kanske kommer jag att tycka att jag gjort allt fel när jag är 60, men nu när jag är 32 tycker jag att jag gör allt rätt! Jag njuter i mina val nu, även om det serbiska samhället inte håller med om dem.
***Jelena kommer till bokmässan!***
Read Full Post »