Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Utdrag från boken’ Category

Jag sökte på bloggen och insåg att jag aldrig skrivit och tipsat om Zaplet i Belgrad. Det är ju märkligt, med tanke på att det är en av de snyggaste restaurangerna i Belgrad, på bekvämt gångavstånd från min lya, och med utmärkt, och lång, meny. Å andra sidan, när jag var där under mitt senaste Belgradbesök insåg jag att det gått två år sedan förra gången. Men, i boken finns den förstås med bland Belgradtipsen längst bak.

Först, ett panorama över uteserveringen:

Och nu, främsta anledningen till att jag går till Zaplet:

Torkade plommon med en valnöt i mitten, inlindade i bacon. Så sagolikt gott!

Men där finns massa annan god mat också:

Här nedan följer beskrivningen av Zaplet från boken. Som ni märker om ni jämför bilderna med texten så har inredningen av uteserveringen ändrats sedan dess. I övrigt är det mesta sig likt.

”CRVENI KRST

Zaplet

Om personalen på Iguana bidrar rejält till en underbar upplevelse så får Zaplets mat mer stå för sig själv. Men det gör den å andra sidan oerhört bra. Det här är kanske, vid sidan om Iguana, den mest moderna menyn i Belgrad i den övre mellanprisklassen. Den är oroväckande lång, vilket ofta kan vara ett dåligt tecken, men varje gång jag varit där med stora sällskap har alla varit nöjda. En rolig sak med menyn är att den innehåller flera av de klassiska serbiska rätterna, men tillagade med mindre fett och mer finess. Till exempel så är de torkade plommonen inlindade i bacon en fantastisk förrätt. Risotton är sådär vitvins- och parmesankrämig som den ska vara, den med zucchini rekommenderas. Och så finns det lamm och couscous, och stir fry och det är det enda stället i Belgrad som har kombinationen espresso, chokladtryffel och avec på efterrättsmenyn. Liksom ostbricka. Gårdsserveringen har storblommiga tapeter, läckra stora strasslampor och ljussättning i cerise. Därinne, en våning upp, är det mer stramt vitt, med en märklig digitalklocka med ilsket röda siffror över en spishäll. Kajmakčalanska 2, bakom Sportski Centar Vračar.

Read Full Post »

På väg hem från Salas 137 gjorde vi ett stopp vid världens ände. Såhär beskrev jag ett tidigare besök där i Belgradguiden i slutet av boken:

”LÅNGT UTANFÖR STAN

Kraj Sveta (Världens ände)

Det här stället fick komma med fastän det inte ligger i Belgrad, bara för att det är så otroligt schysst. Jag tror att det är upplevelsen att leta sig fram till världens ände som gör det så speciellt, och kanske det flummiga huset vid Donaus strand, fullmålat med graffiti och blommor i allsköns färger. Det är lite Christiania, lite hippie, och samtidigt ett par i övre medelåldern som dukar fram sånt som kan lagas utan rinnande vatten och utan el. Man kör av från motorvägen mellan Belgrad och Novi Sad vid Kovilj, kör igenom lilla Kovilj och beundrar storkboet på höger sida vägen strax innan staden. Sen kör man bara på, ut bland åkrarna, tills det kommer en liten skylt med texten Kraj Sveta på. Högersväng och skumpadumpaväg och så är man framme i den lilla fristaden. Det finns ingen meny utan det är öl och vin och rakija och panerad fisk med vitkålsallad till och det var ingen gastronomisk höjdpunkt när jag var där men allt annat kändes magiskt. Särskilt när gubben drog på sig dragspelet och det blev så sorgliga och vackra visor. Och efter utedassbesöket tvättar man händerna vid en pump och det finns tvål och handduk där och allt är så fint.”

Ni ser ju vilket som är bästa bordet, med utsikt över Donau.

Menyn var identisk med den som erbjöds vid mitt förra besök, för kanske fem år sedan. Jag upprepar: det är inte så himla gott. Men omgivningen kompenserar.

Toaletten är…vad ska man säga…enkel. Men det är ju en del av charmen.


Read Full Post »

Lyssnade på radioprogrammet Pescanik i förmiddags. Programmet var dedikerat till Zoran Djindjic, premiärministern som mördades den 12 mars 2003. Bitterheten och sorgen över det som hände kommer aldrig att försvinna. I programmet pratade både sådana som kände honom väl, och unga människor som var tonåringar när han mördades. Gemensamt är att man inte kan sluta tänka på hur det hade varit ”om inte”. Det var ett tungt program.
Det är svårt att spekulera i vad han hade kunnat åstadkomma om han fått leva. Han kanske inte hade fått sitta kvar, regeringen han ledde var ju en rätt otrolig blandning. Men kanske hade dagens politiska (och ekonomiska) karta åtminstone varit mindre rörig, kanske hade han lyckats ta flera steg vidare när det gäller att städa upp i rättsväsendet exempelvis, ett arbete som han påbörjade men som han själv tyckte gick smärtsamt långsamt.

Skvaller från Serbien idag: Djindjic dotter studerar vid ett privat universitet i Belgrad, på en fakultet vars dekan är en före detta kulturminister i Milosevic regering. När hon var där för att skriva in sig kallade dekanen in henne på sitt kontor och sa att det var en stor ära att hon valt att studera just här, och att universitetet gärna ville bjuda på skolavgiften (ca 2 000 euro/år). Dottern, Jovana, svarade då att det var ett fint erbjudande, men att hon hellre ville förtjäna ett stipendium än att ta emot det på grund av sitt namn. Cool brud.

Läs här nedan hur det gick till den 12 mars för två år sedan:

Bild från minnesstund på platån utanför filosofiska institutionen den 12 mars 2008.

Från boken:

”OM VI STANNAR FÖRLORAR VI ALLT
[…]

12 mars 2008

Vita rosor delas ut till alla. De som redan fått en ros står med huvudena nedböjda. Det är som ett tyst rum mitt i stan. Vi är återigen på platån utanför filosofiska institutionen där så många protesterande studenter samlats så många gånger. Det är den 12 mars 2008 och det är fem år sedan Zoran Djindjić blev skjuten och dog. Han var en av oppositionsledarna på barrikaderna under nittiotalet och valdes till premiärminister i den nya regeringen efter att Milošević störtats. Datumet är en smärtsam påminnelse för många om vad som kunde ha varit. Det hålls inga tal till Zoran Djindjić ära. Han talar själv, från en stor skärm i hörnan ner mot Studenttorget. Filmen som visas är 30 minuter lång och består av delar av anföranden han höll under våren 2002. Vissa av dem är från tidigt 2003, bara någon månad innan han mördades.

– Om Serbien stannar nu, oavsett hur långsamt det rör sig enligt somliga, skulle det ta oss tio år att starta landet igen. Min varning är: vi har nu en enorm historisk möjlighet att göra någonting stort i det här landet och i regionen, men vi måste jobba hårt för att undvika risker och frestelser. Och det är inte givet att vi har skapat demokrati, att vi rör oss mot ekonomiska reformer, att vi är på väg mot Europa. Det är inte garanterat. Det är en möjlighet, som lätt kan förloras i morgon, så att vi får kämpa där bakifrån de kommande tio åren, för att det sen ska kunna komma någon löjlig regering som säger ”Vi vill till Europa”. Efter tio bortkastade år. Jag vill höra folk säga det – det här är en historisk chans, låt oss investera all vår energi i den.  

Filmen har kopierats och spridits i landet av ett nätverk av unga volontärer. De kallade kampanjen ”Kapiraj-Kopiraj”, Fatta-Kopiera och de ville att så många som möjligt skulle ha möjlighet att höra Djindjić budskap, och ta ansvar för att själv göra allt man kan för att se till så att Serbien inte stannar.”

”Serbien får inte stanna”. Marschen till Djindjic grav 12 mars 2008.

[…]

 Han ser så snäll ut där på filmskärmen. Snäll och energisk. När han levde var han inte särskilt omtyckt, inte av sina motståndare men också de som röstade på honom var kritiska. Han hade ett mission impossible i en brokig koalitionsregering, för svag för att göra alla reformer hans väljare förväntade sig. Andra tyckte att han rörde sig för snabbt. Men när han begravdes följde hundratusentals människor kistans långsamma färd genom staden. Och sen dess har förlusten blivit smärtsamt tydlig för alla dem som trodde att 5 oktober 2000 skulle ändra allt.

Bild från begravningen, lånad av Wikipedia.

Hans röst flyter ut över platån, över resterna av de turkiska baden som i vanliga fall döljs av kaféet Platos uteservering, över vithåriga gubbar med käpp och tonåringar i tunna vårjackor, över trådbussarna som snart ska stanna på Vasinagatan, över banderollen som säger ”Om vi stannar förlorar vi allt”. På filmen applåderas det bland åhörarna. På platån kramas det om vita rosor. En stilla pianoslinga i bakgrunden förstärker Zoran Djindjić ord.

– En mänsklig varelse är en av 40 000 spermier. Den där enda lyckades, de andra 39 999 misslyckades. Det betyder att ni är vinnare! Varenda person som har fötts är redan en vinnare, han klarade sig med oddsen 40 000 till 1. Och så har du de som säger: Glöm livet, jag ska ta droger, jag ska dricka mig full. Vänta lite, du har ett enormt ansvar gentemot dig själv och Gud. Du vann i den viktigaste tävlingen av dem alla – du lever. Du föddes till livet, så gör något positivt av det. Jag önskar att den känslan kunde finnas bland vårt folk.

Jag tänker på journalisten Svetlana Lukić ord om hur det känns när hon är ute och talar med folk runt om i Serbien. Om känslan av gemenskap, som att alla som samlats är goda vänner fast de kanske aldrig träffats förr. Och hur hon känner att de ser på henne som en räddning ibland. Publikbilderna från filmen signalerar något liknande. Och det är så tydligt, och gränslöst rörande hur Zoran Djindjić ömsom ingjuter mod och självkänsla i dem som kommit för att lyssna, ömsom bannar dem för deras dåliga vanor. Och de tittar på honom och de verkar se en frälsning ifrån ondo.

 Han pratar om det gigantiska målet att göra Serbien till en del av den europeiska familjen.

 – Vi måste förstå att vi alla är delar av ett projekt som bara kan lyckas om fem, sex miljoner människor börjar knuffa på i en och samma riktning. Om vi inte vill göra det, okej, då säger vi så, men jag tror att det här är vår sista chans. Om vi inte kan hitta tillräckligt med beslutsamhet nu, om Serbien stannar nu…

 Där fryser bilden. Pianomusiken fortsätter medan dödsdatumet visas på filmduken. 5 000 personer radar sedan upp sig bakom en enorm vit banderoll med svart text: ”Serbien får inte stanna.” Trafiken har stannat på Vasinagatan. På kyrkogården läggs de vita rosorna på Zoran Djindjić grav.”

Ladda ner filmen (finns med engelsk undertext) som jag skriver om ovan på sidan Srbija u Evropi. Förlusten blir uppenbar när man tittar på den. Och när man tittar på vilka som kommit efter Zoran Djindjic. Även om det finns kompetenta politiker i den nuvarande regeringen så finns det ingen Ledare, ingen visionär, ingen som uppfattas som så mänsklig som Djindjic uppfattades. Det är en stor sorg.

Read Full Post »

Den 5 oktober 2000 satte det serbiska folket stopp för Milosevic regim och stormade parlamentet. Oppositionspartierna, DOS, som leddes av Vojislav Kostunica och Zoran Djindjic tog över makten och skulle leda Serbien på vägen mot demokrati och europeisk integration. Såhär skriver B92 om deras ambitioner:

”The leaders of the 18 parties that made up DOS in August that year signed a ”contract with the people”, where they said they were obligated to, once they were in power, renew the citizen’s trust in the state, root out corruption, carry out comprehensive reform, in order for Serbia to once again take her equal place in the European family of states.”

Debattprogrammet Utisak Nedelje som sänds på söndagkvällar på B92 handlade igår om varför det inte blev som det var tänkt. Med i programmet var bland andra Zoran Zivkovic, Nebojsa Covic och Vesna Pesic. Zivkovic skyllde allt på Kostunica. Covic analyserade såhär:

”The idea was that so many parties would create a system where one would control the other, however, it ignored the fact that there were two big parties, and that the rest were small, and then the evening out started. The cadre was not competent.”

I min bok skriver jag kort om vad som inte hände den 6 oktober. Här är ett utdrag:

”Några begrepp kommer ständigt tillbaka när man försöker förstå Serbien i dag. Ett av dem är ”6 oktober som inte hände” som syftar på att revolutionen den 5 oktober 2000 när Slobodan Milošević störtades inte slutfördes. Att en massa människor med smuts på händerna inte flyttades från sina positioner; en massa idéer, föreställningar, värderingar inte vädrades, inte ifrågasattes. Det är 6 oktobers fel att den energiske premiärministern Djindjić mördades 2003, att krigsförbrytare kallas hjältar och att varje val sedan dess varit en hårfin fajt mellan nationalister och mer moderata krafter. Hävdar somliga. En vän, Jelisaveta, brukar säga att hon inte blivit en dag äldre sen 2000, för hennes födelsedag infaller just på dagen som inte hände. Hon minns att hon den 6 oktober 2000 tittade på tevekanalen Košava, som då ägdes av JUL, Jugoslaviska vänstern, ett parti med Slobodan Milošević fru Mirjana Marković i ledningen. Milošević framträdde och sa att han inte skulle hålla på med politik längre utan ägna sig åt sitt barnbarn Marko. Som att han hade ett val. På femårsdagen av 5 oktober skrev Jelisaveta en text i tidningen Reporter om vad som inte hände den 6 oktober:

 “[…] Den där länge efterlängtade 5 oktober skulle innebära en vändpunkt i våra liv, en öppenhet för framtiden, en chans för en bättre, livligare och annorlunda politik.

 Det var meningen att vi efter 5 oktober skulle sluta skämmas, men det gjorde vi inte. Vi skulle prata om allt, be dem som vi gjort besvikna och sårat om förlåtelse, men vi var tysta. Det var meningen att vi skulle gå dem som åkt sin väg till mötes, liksom dem som kommit, men vi vände ansiktet åt andra hållet.

 Vi trodde att tiden som kom, och några av de människor som kom, skulle rätta till orättvisor, befria oss från raseri, dumhet, billiga och farliga ideologier och likgiltighet.

 Vi hoppades att vi skulle ta oss ur den där gyttjan i vilken psykopater bestämt om våra liv; fifflarkopior, småtjuvar som snodde stora pengar, och kostymklädda typer med tveksam moral.

Visst har några bra saker hänt: på B92 har serierna Sex and the city, Will och Grace och Kalla fötter visats, basketspelarna och vattenpolospelarna har blivit bäst i världen, och kanske ytterligare nånting…

 Ändå, den där speciella 5 oktoberandan kom tillbaka några gånger; då när Milošević blev gripen och när han skickades till Haag, varje gång som Kvinnor i Svart stått på Trg Republike för att uppmärksamma brotten i Srebrenica, och den där gången när tysta kolonner av människor vandrade genom Belgrad för att ta farväl av Djindjić kvarlevor. […]”

Radioprogrammet Peščanik driver samma linje.

– Vi är besatta av krigen, och av den oavslutade revolutionen. Det som hette revolution var ingen riktig revolution, det är viktigt för oss att få ett medieutrymme där vi enträget kan hävda att jobbet är oavslutat, säger Svetlana Lukić mellan cigaretterna vid radioredigeringsbordet.”

Read Full Post »

ZOE STÅR FÖR KONSTEN

Jag har precis korsat gränsen mellan Ungern och Serbien när telefonen plingar till.
7 feb, 19.34. Jasmina: Det är väldigt turbulent […] utställningen blev stoppad av serbiska radikala grupper, obraz och de andra. Som på 90-talet.

Jasmina sms:ar från ett snöigt Belgrad. Hon trängs inte med besökarna inne på Galleri Kontekst som ligger i en modernistisk byggnad från 1925, ett hörnhus som tidigare ägdes av ett österrikiskt fraktbolag som trafikerade Donau med ångbåtar. Däremot har båda systrarna Gudović lyckats komma in, Zoe och Milica, och Nej-till-Nato-Majda. När Jasmina försöker ta sig in är det redan för sent, då har polisen spärrat av området och ingen kommer här fram. Utanför galleriet har nämligen ett hundratal män samlats med serbiska flaggor och ett stort porträtt av Legija, ökänd soldat som är dömd för mordet på premiärminister Djindjić 2003. I det lilla galleriet hänger färgglad popkonst och på två teveapparater visas videoinstallationer. Utställningen Undantag ska just öppnas. Jag ser senare på en video på YouTube vad som händer. En av de två unga tjejerna som driver galleriet välkomnar alla och pratar om hur lite kontakt det har varit med konstscenen i Kosovos huvudstad Priština de senaste åren. Att det är en liten scen men full av energi, ”något som vi här kanske inte skulle förvänta oss”. Hon berättar att det arrangerats en utställning med kosovoalbanska konstnärer i Belgrad tidigare, det var på Centrum för Kulturell Avgiftning 1997, och därför är centrets ledare Borka Pavičević inbjuden för att tala den här kvällen. Innan Borka får ordet frågar en lång man i skinnjacka om han får fråga en sak. Människorna runt omkring förstår nog vad som ska komma, så de säger åt honom att vänta till efter öppningsanförandet.
     – Jag skulle vilja säga någonting om namnet på utställningen…, säger galleritjejen.
     – Det är en skam för Belgrad! Skäms!, säger skinnjackemannen.
     – DU borde skämmas, säger Borka.
     – Titeln Undantag…, försöker galleritjejen.
     – Jag vill säga nånting! Människor, jag är en akademisk konstnär, medlem av Serbiens konstnärsunion, […], jag kan inte tillåta att den här utställningen visas i den här staden, serbiska barn, har du inte sett, våldet…, fortsätter skinnjackan.
     – Det här är våld, som du gör nu, säger Borka Pavičević.
     – De tog hundratals serber från Orahovac…, säger skinnjackan.
     – Vi vet, men nu är det ingen som attackerar er…, säger Borka.
     – Ingen attackerar den här utställningen, men de borde. Det här är en ”šiptar-utställning”!
     Han spottar ut det nedlåtande ordet för alban. Ett av konstverken rivs sönder och den civilklädde polisinspektören inne i utställningslokalen bestämmer att nu går det inte längre.
     – Respekterade besökare, med det här stänger vi utställningen. Tack för att ni kom, säger en av arrangörerna.
     – Åk tillbaka till Priština! Skriker någon längre bak i rummet till den kosovoalbanska konstnären som är på plats.
     Utanför står hundra unga män och sjunger ”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, Serbien”.

outside_kontekst5_liten

Pressmeddelandet från galleriet säger att utställningen som var planerad att pågå mellan den 7 och 15 februari var tvungen att stängas på öppningsdagen på grund av polisens bedömning att säkerheten för besökare och arrangörer var i fara. Ett konstverk, ”Face to face” av Dren Maliqi, förstördes. ”Vi uppmanar kulturdepartementet och sekretariatet för kultur i Belgrads stad att reagera och offentligt fördöma våldsamheterna och tillåta att utställningen Undantag får visas i denna stund när demokrati, tolerans och öppenhet behövs som mest i Belgrad och Serbien.” Uttalandet får stöd av en massa icke-statliga organisationer, men uppmaningen möts med tystnad från politikerna.

kontekst9_liten

[…]
Zoe hade hjälpt galleriet att söka polisskydd inför vernissagen.
     – I Queer Belgrad-kollektivet är jag oftast ansvarig för kontakten med polisen, de har börjat kalla mig the Blond Bitch. Jag gick dit för att stötta mina vänner och för att stötta själva utställningen för att det är någonting som vi måste kunna få se här.
     Zoe är skakad efteråt, och arg på polisen.
     – Jag stod framför ett av konstverken, det var så få av oss där, och hundratals fascister kom och omringade oss. Jag kände mig fullkomligt ensam, naken, som att det bara var jag och min kropp. Okej, jag var omgiven av vänner, Majda och Milica var där, men vi var alla ensamma. Det finns ett organiserat våld här, jag tror verkligen att polisen är inblandad och att kulturdepartementet inte stöttade tillräckligt, de sa någon bullshit om att det inte var den rätta tiden eller platsen – men när är det då?! Den här sortens censur mot konst, mot friheten att tänka och säga vad du vill leder till totalitarism.
     För Zoe är konsten central i aktivismen, och hon är både rasande och förtvivlad när hon pratar om händelsen.
     – Teve var där, jag blev såklart filmad. Min mamma såg det och ringde mig och sa ”Zoe, du stödjer bögar och flator och nu šiptari! När ska det ta slut?”
     Zoes mamma blev rädd när hon såg sin lätt igenkända dotter på teve som vän till ”šiptari”.
     – När jag kom hem grät jag som ett djur, och fortsatte gråta i en vecka. Jag frågade mig själv vad det är jag håller på med, för vem, jag kände mig utmattad.

kontekst3_liten1

Foton: Sascha Fülscher

Read Full Post »

Nytt utdrag ur boken

 

SERBIEN I SREBRENICA

100_3705

[—]

Belgrads busstation fredagen den 11 juli klockan 06:00:

     – Jag sover stående, säger Slavica.
    
Ljilja kommer i bil, hennes son kör, och lastar ut 50 runda ”lepinje”, ljusa bröd, fyllda med ”kajmak” och ”pršut”, som är gräddigt fluffigt smör och lufttorkad skinka. Från framsätet i bilen lastas en stor blomsterkrans ut, med svarta band och texten ”Vi glömmer aldrig Srebrenica. Kvinnor i Svarts nätverk i Serbien”. Bussen fylls till sista platsen. Polisen är där och eskorterar ut ur Belgrad, sen svänger de av och vi är on our own. Det är kvinnor från hela Serbien som åker till Srebrenica, från kvinnoorganisationer som är en del av Kvinnor i Svarts nätverk, kvinnor i medelåldern de flesta, från små städer som Leskovac, Vlasotince och Velika Plana. Några män är också med i Kvinnor i Svart, som Boban och Adam. Det är redan varmt.
[…]

Som vanligt vandrar Staša runt i bussen och småpratar med alla, och Boban likaså. Bussen har en helt okej luftkonditionering men när vägen är extra guppig spiller kondensvattnet över och droppar ner i huvudet på oss som sitter i den bakre delen av bussen. Det känns äckligt och skönt på samma gång. Allt som är svalt är skönt just nu. Gränsövergången går smidigt. Inte som 2002 när gränspolisen på Bosniensidan (fast de är serber eftersom det är Republika Srpska man kommer in i om man färdas längs med Drina) inte släppte igenom bussen, eftersom de, som de sa, inte kunde garantera säkerheten. Och det är en lite osäker känsla i bussen även i år, när vi sakta, sakta rullar in i Srebrenica och ut mot Potočari där minnescentret ligger. Längs med vägen står det stånd, det säljs kalla drycker och grillat kött och souvenirer. Det är en kolonn av bilar på väg ditåt, det beräknas komma 40 000 människor denna dag. Vi åker i det enda fordonet med BG-skyltar som i Belgrad och folk stannar upp och tittar. Och tittar. Och mer blickar när vi parkerat på bussparkeringen precis mitt emot minnescentret och ramlar ut ur bussen, vi i svart, det är bara vi som är svartklädda denna helvetesvarma dag och de flesta andra kvinnor som är på plats bär sjal om huvudet. Och en polis ställer sig och vaktar bussen medan kvinnorna ställer upp sig på ett slarvigt led, med Staša, Nevena och Jovanka i första raden, bärandes på blomsterkransen och så går vi mot ingången och det tystnar omkring oss där vi går, och den ena efter den andra tevekameran följer vandringen och några meter in på gravplatsen tar det stopp för det är så många kameror och mikrofoner och korta Staša syns knappt där hon står omgiven av journalister och säger:
    
– Vi är här för att visa solidaritet med de anhöriga till offren och för att be om förlåtelse för de brott som begåtts här i vårt namn.

 100_3709

      Och hon lägger till:
     – Det är också viktigt att säga att vi kräver fullt samarbete med Haag av vår regering, och det är vårt ansvar och vår roll som del av civilsamhället att ständigt sätta press på regeringen för det.

     Och vi vecklar ut den långa svarta banderollen som användes kvällen innan på Trg Republike i Belgrad. Det står ”Solidarnost” med stora vita bokstäver. Solidaritet. Och vi blir anvisade en VIP-plats, precis bredvid talarstolen och medan Staša och Nevena försvinner bort för att ge fler intervjuer kommer USA:s ambassadör i Bosnien fram och säger tack för att ni är här och för det ni gör, och efter honom USA:s ambassadör för krigsförbrytelser och han tackar också, och så kommer Sarajevos borgmästare och tar alla i hand och säger tack och så kvinnorna i organisationen ”Majke Srebrenice”, Srebrenicas mödrar, och de skakar hand och kindpussar och kramar alla kvinnorna i svart. Och jag har varit med Kvinnor i Svart på ett femtiotal aktioner i Serbien och det är alltid bara spott och spe och avsky och skrik och ibland sparkar och slag och poliseskort till och från och en känsla av att själv vara en brottsling och så nu det här. Det är märkligt och stort. Vilken skillnad det skulle göra med en representant för serbiska staten här. Någon som kunde säga att vi jagar krigsförbrytare för fullt och vi gör inte det för att komma närmare EU utan för att vi verkligen tycker det de gjorde är avskyvärt och vi vill att rättvisa ska skipas och att sanningen ska komma fram.
[…]
Och solen är obarmhärtig och kvinnorna i svart turas om att hålla i banderollen och att gå och vila vid de få skuggiga platserna. Talen är långa och det är många ord, och EU:s höge representant pratar om europeiska värderingar och Bosniens närmande till EU och en av Srebrenicamammorna fnyser bredvid mig och säger ”Europeiska unionen, vad ska jag med den till, säg mig var mina söners kroppar är istället!” Och jag går och tittar på raderna av kistor, 308 stycken nyligen upphittade, uppgrävda och identifierade kroppar ska begravas i dag. De ligger på rad, enkla trälådor med grönt tyg fastspänt över, och ett nummer på som motsvarar en förberedd plats på begravningsfältet, en plats där det ligger en jordhög och står en grön sten fast i plast med samma nummer på. Så småningom ska den bytas ut mot en i vitgrå marmor. Efter talen är det bön. Det står tusentals män i rader längs med de gröntäckta lådorna. De står, böjer sig ner, ligger framlutade på knä och så upp igen och det pågår i en timme. På höjden ovanför sitter kvinnor, de deltar på håll. Däruppe ser det annars ut som en glad söndagspicknick, parasoller i alla färger och grupper av människor på filtar. Men ibland, när man vänder sig om, står man plötsligt ansikte mot ansikte med en kvinna eller man med tårar i ögonen och den där picknickkänslan försvinner helt.
[…] 
När bönen är slut turas en kvinna och en man om att läsa upp ett efter ett av de 308 namnen, medan kistorna lyfts upp och bärs framåt av tre män på vardera sidan, och övriga män bildar en gång som kistornas bärs fram längs med och armar sträcks fram för att röra vid varje kista som passerar. Och kvinnans röst, som ska uttala 154 namn blir skrovlig och hon måste harkla sig och 308 människor är så många, alldeles för många. Jag följer kista nummer 71 till sin gravplats och ser den sänkas ner och ser jord från högen vid sidan om skyfflas över den och ser de anhöriga och det måste vara så oändligt märkligt och kanske störande att lägga sin förlorade make, son, bror, kusin, bästis i jorden med alla dessa människor runt omkring, all media som filmar, fotar, frågar. Läskförsäljarna längs med vägen. Raderna av bajamajor. Färgglada parasoller uppe på sluttningen. 

100_3748 

Read Full Post »

Milan i Rebel Star svettas för oss, juli 2008 (foto: panic)

Det är en sån där kväll när man känner sig omgiven av sina bästa vänner, trots att man knappt känner någon på stället. Alla är snygga, smarta och glada, och man utbrister patetiskt att man önskar att det här var hela världen. Bara ett bra band, kall öl och Donaus rörelser som får båten att gunga lätt emellanåt. Som tur är har man en syrlig serb bredvid sig, en Saša som säger att några lite annorlunda människor kanske inte vore fel att släppa in i den där världen. Just det. Och man tänker på att det finns så många goda skäl att hata Serbien, den nationalistiska, militaristiska, chauvinistiska, homofoba staten som så jävla envetet vägrar ta ansvar och säga förlåt. Men där i julinatten verkar det bara finnas utrymme för de andra känslorna, och man älskar Serbien för alla dessa snygga, smarta och glada, för bandet Rebel Star som spelar alla önskelåtar tills de är genomsvettiga och då sjunger sångaren Milan några till. Om att världen finns till just för oss. Och så den fantastiska dj:n, en tjej, yeah!, som spelar Pixies ”Where is my mind???” och livet kan inte vara mer angeläget. Så känns det. Och Deki snurrar runt och myntar uttrycket Dekipedia när han får den sjunde frågan om vem som spelat i vilket serbiskt band. Och man har den där goa känslan i magen som man kan få av riktigt bra musik, som smälter en, gör en mjuk och stark på samma gång, får en att tro på att allt är möjligt. Och man går därifrån fast man inte vill, för man har ett mål med  denna kväll. En taxi och 50 spänn senare hoppar man ut vid Donau igen, fast uppströms, innan den stött ihop med Sava. Vi är vid Hotel Jugoslavija, hotellet som krigsherren Arkan höll till på och som därför bombades av Nato 1999, riktmärket för alla som vill bli en del av det där flytande partyinfernot som utgörs av båtar som är klubbar och som heter en splav, flera splavovi och det var här turbofolken, folkmusik i turbotempo, föddes och växte upp på 90-talet.

Jelena Višnjić har skickat instruktion via sms: ”Hm, vilken som helst längs kajen, Prestige, Otard, Modiga hjärtat, det är livemusik på alla. Gå till Prestige, där är inte lika många kids, eller till Blej-voč.” Blej-voč uttalas Blaywatch och namnet är en kombination av den snarlika titeln på en teveserie och det serbiska slanguttrycket för att hänga med kompisar utan att göra någonting – blejati.

Fyra starka män vaktar ingången och släpper in en på landgången som är gjord som en tunnel med vit plast runt om och runda fönster längs båda sidorna. Vid landgångens slut väntar fyra vackra värdinnor med gästlistor. På scenen står en vacker man och en vacker kvinna med varsin mikrofon framför en basist och en keyboardist. Fast långt innan man ser dem fångas ens blick av de tre glänsande tjejerna som står och dansar på varsin liten piedestal. Guldiga eller glittriga bikinis, oljade ben, pumps, långt hår. Det är inte helt lätt musik att dansa till, inte alls det uppskruvade tempot vi väntar oss, inga technobeats till folkmusik utan ganska gnälligt och segt. Är det turbofolk med dödsryckningar? Det är kraftig manlig dominans, flera välbyggda grabbgäng som är mycket mer intresserade av varandra än av guldtjejerna. Vid introt till varje låt skriker de av glädje och måste omfamna varandra. Man kan kalla det homoerotik, eller förbrödring, det spelar ingen roll. Kanske är det något i den entoniga musiken med de simpla texterna om hjärta och smärta som väcker de där känslorna? De ser ut att bekräfta att nationen börjar och slutar med brödraskapet. Och kvinnorna är dekoration.

Blej-voč samma kväll (foto: panic)

Mest hänförd blir publiken när den romska folksången ”Djurdjevdan” spelas mot slutet. Låten blev känd utanför forna Jugoslavien via Emir Kusturicas film Zigenarnas tid. Reaktionerna på Blej-voč dansgolv är dock ingenting mot massextasen när turbofolkens megastjärna och Arkans änka Ceca sjöng samma sång på en utomhuskonsert i Belgrad 2006. Allsång på Skansen, släng dig i väggen när 100 000 tonåriga serber sjunger hela Djurdjevdan! Vi var där i smyg, Jelena och jag. Ceca är politiskt solkig, minst sagt.

 Jelena är den mest snabbpratande person jag känner. Hon är också snabb till skratt och slutsatser, hon dricker öl snabbt och röker snabbt. Hon är en drama queen. Hon älskar att dansa och är stolt över sin livsstil av ytterligheter. Hon älskar att blanda:

– Jag har ett stort spektrum, först Nick Cave konsert och sen till en kafana där de spelar traditionell ”starigradski” musik. Jag älskar att beställa musik och att betala för den och att flirta med musikerna.

Hon älskar också rakija gjord på kvitten, dunja, och Nikšićko öl för att den är från Montenegro. Hon är inte rädd för att säga vad hon tänker, och hon försvarar oss hårt när vår konserthemlighet såklart läcker ut.

– Jag känner ett tyst förakt från kvinnorörelsen efter Ceca-konserten. Men några veckor efter konserten stod jag med Kvinnor i Svart för att uppmärksamma folkmordet i Srebrenica och det var inte många av de framträdande feministerna där, men jag var där. Turbofolken är ett sociologiskt fenomen som jag valt att studera, det borde inte förminska mitt feministiska engagemang. Jag anser att kvinnorörelsen måste gå ut från de stängda utrymmena, måste ut på ”splavovi” och utforska. Ceca är ett kulturellt fenomen och, måste jag erkänna, hon beskriver min kvinnliga blues på ett bra sätt för mig.

Jelena rymmer de där extremerna. Hon hatar politiken som Ceca symboliserar, men musiken talar till henne. Framförallt är hon trött på den snäva ramen som kvinnorörelsen och feminismen erbjuder i Serbien. Och blev därför förälskad i min vän Krista från Riga som kom på besök och var självständig, självförsörjande smart feminist som älskar att handla skor och som gav Jelena manikyr medan hon förklarade varför man alltid måste ha en flaska champagne i kylen.

– Jag har bidragit med att skapa en ny bild av vad feminister är, hur de ser ut. Det är viktigt för mig, Krista var viktig för mig, med sina höga klackar och sex and the city feminism. Jag vill visa att man kan dricka cocktails och dansa hela natten och sedan gå upp på morgonen och åka buss i sex timmar till Novi Pazar i solidaritetsaktion med civilsamhället där, eller prata om kvinnorörelsen i Serbien på ett seminarium. Jag vill ändra bilden av feminister som bara flator och förrädare.

Hon knuffar på gränser nästan bokstavligt när hon går på klubb i sin ”This is what a feminist looks like” t-shirt. Och barndomsvänner och familj har inte alltid helt lätt att förstå vad hennes Belgradliv handlar om.

This is what a feminist – and Jelena – looks like!

– Jag har en väldigt stark energi när det gäller att försvara min livsstil, min ideologi, och jag försvarar den bra. Men troligtvis är min mormor inte förtjust i att jag är 32 år och singel och barnlös. Kanske kommer jag att tycka att jag gjort allt fel när jag är 60, men nu när jag är 32 tycker jag att jag gör allt rätt! Jag njuter i mina val nu, även om det serbiska samhället inte håller med om dem.

***Jelena kommer till bokmässan!***

 

 

 

 

Read Full Post »