Nikolic eller Tadic – spelar det någon roll?

Vi närmar oss den andra omgången av presidentvalet i Serbien (söndag 20/5). Som vanligt står kampen mellan Demokratiska partiets Boris Tadic och Progressiva partiets Tomislav Nikolic – det här blir tredje duellen dem emellan. Det kan hända att det redan är avgjort, med en sealed deal mellan DS och SPS om att bilda regering, och därmed förväntat stöd för Tadic från SPS väljarbas. De som igår ännu inte bestämt sig kanske blev hjälpta av den direktsända debatten på RTS igår kväll. Själv tyckte jag mest den var…tråkig. Ingen av kandidaterna är direkt någon inspirerande talare, inga spännande visioner presenterades, inget som högg tag i mig. Sedvanlig pajkastning på de vanliga teman och inövade slogans i 90 minuter. Dagstidningen Blic utropade Tadic till segrare av duellen, men det är väl för att de hejar på honom, tänker jag. Opinionsundersökningar visar hur som helst en betryggande ledning för Tadic, och det är väl ingen som tror något annat. Tadic är betydligt populärare än sitt parti. Men jag ger Nikolic (och Cedomir Jovanovic) rätt i att Tadic är mer partiordförande för DS än vad en president kanske bör vara och att han agerat både premiärminister och president (det var väl hela poängen med den näst intill osynliga Mirko Cvetkovic som premiärminister, att möjliggöra mer makt för Tadic). Ur det perspektivet vore det inte dumt med maktskifte (regering el president), så att maktfördelningen i den nya konstitutionen kan testas bättre.

Därmed inte sagt att jag vill se Tomislav Nikolic som segrare på söndag. Inte för att jag betvivlar hans ambitioner vad gäller Serbiens EU-integration – jag tror han är en smart (läs populistisk) politiker som är bra på att läsa av opinionens vindar. Inte heller för hans osympatiska karaktärsdrag, t ex hans självbelåtenhet, ständigt sarkastiska ton eller historia av verbala påhopp på politiska motståndare på sandlådenivå. Nej, mest är jag rädd för vilka konsekvenser det skulle få för relationerna till grannländerna om Nikolic blev president. För människor i Kroatien, Bosnien och Kosovo är han en symbol för nittiotalets Serbien; det nationalistiska, krigande Serbien. Tillsammans med sin mentor Vojislav Seselj propagerade  Nikolic för ett Stor-Serbien, och Radikala partiet sände många frivilliga till krigsområden. Jag tror det är för mycket att smälta för grannländernas ledare att behöva samarbeta med Nikolic. Som att släppa in en gammal unken lukt i mötesrummen. On top of that, visst vill man ha en modern, progressiv (i ordets rätta bemärkelse) och visionär person som president för sitt land? Någon som med lätthet tar till sig nya idéer och driver utvecklingen framåt? Någon som tycker att värnandet om minoriteters rättigheter, inräknat muslimer, romer och hbt-personer, är en självklarhet i ett demokratiskt land? Tomislav Nikolic är raka motsatsen till all det där. Boris Tadic håller inte heller måttet, men vinner i jämförelsen. Och därmed är vi framme vid den deppiga slutsatsen att serbisk politik saknar bra alternativ och nya människor. Och att allt troligtvis kommer att fortsätta som förut och politikerföraktet kommer att fortsätta att frodas.

 

Annonser