På väg hem från Salas 137 gjorde vi ett stopp vid världens ände. Såhär beskrev jag ett tidigare besök där i Belgradguiden i slutet av boken:
”LÅNGT UTANFÖR STAN
Kraj Sveta (Världens ände)
Det här stället fick komma med fastän det inte ligger i Belgrad, bara för att det är så otroligt schysst. Jag tror att det är upplevelsen att leta sig fram till världens ände som gör det så speciellt, och kanske det flummiga huset vid Donaus strand, fullmålat med graffiti och blommor i allsköns färger. Det är lite Christiania, lite hippie, och samtidigt ett par i övre medelåldern som dukar fram sånt som kan lagas utan rinnande vatten och utan el. Man kör av från motorvägen mellan Belgrad och Novi Sad vid Kovilj, kör igenom lilla Kovilj och beundrar storkboet på höger sida vägen strax innan staden. Sen kör man bara på, ut bland åkrarna, tills det kommer en liten skylt med texten Kraj Sveta på. Högersväng och skumpadumpaväg och så är man framme i den lilla fristaden. Det finns ingen meny utan det är öl och vin och rakija och panerad fisk med vitkålsallad till och det var ingen gastronomisk höjdpunkt när jag var där men allt annat kändes magiskt. Särskilt när gubben drog på sig dragspelet och det blev så sorgliga och vackra visor. Och efter utedassbesöket tvättar man händerna vid en pump och det finns tvål och handduk där och allt är så fint.”
Ni ser ju vilket som är bästa bordet, med utsikt över Donau.
Menyn var identisk med den som erbjöds vid mitt förra besök, för kanske fem år sedan. Jag upprepar: det är inte så himla gott. Men omgivningen kompenserar.
Toaletten är…vad ska man säga…enkel. Men det är ju en del av charmen.
Kommentera