Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Arkiv för kategori ‘Bortom Belgrad’

På väg hem från Salas 137 gjorde vi ett stopp vid världens ände. Såhär beskrev jag ett tidigare besök där i Belgradguiden i slutet av boken:

”LÅNGT UTANFÖR STAN

Kraj Sveta (Världens ände)

Det här stället fick komma med fastän det inte ligger i Belgrad, bara för att det är så otroligt schysst. Jag tror att det är upplevelsen att leta sig fram till världens ände som gör det så speciellt, och kanske det flummiga huset vid Donaus strand, fullmålat med graffiti och blommor i allsköns färger. Det är lite Christiania, lite hippie, och samtidigt ett par i övre medelåldern som dukar fram sånt som kan lagas utan rinnande vatten och utan el. Man kör av från motorvägen mellan Belgrad och Novi Sad vid Kovilj, kör igenom lilla Kovilj och beundrar storkboet på höger sida vägen strax innan staden. Sen kör man bara på, ut bland åkrarna, tills det kommer en liten skylt med texten Kraj Sveta på. Högersväng och skumpadumpaväg och så är man framme i den lilla fristaden. Det finns ingen meny utan det är öl och vin och rakija och panerad fisk med vitkålsallad till och det var ingen gastronomisk höjdpunkt när jag var där men allt annat kändes magiskt. Särskilt när gubben drog på sig dragspelet och det blev så sorgliga och vackra visor. Och efter utedassbesöket tvättar man händerna vid en pump och det finns tvål och handduk där och allt är så fint.”

Ni ser ju vilket som är bästa bordet, med utsikt över Donau.

Menyn var identisk med den som erbjöds vid mitt förra besök, för kanske fem år sedan. Jag upprepar: det är inte så himla gott. Men omgivningen kompenserar.

Toaletten är…vad ska man säga…enkel. Men det är ju en del av charmen.


Read Full Post »

Vad gör man när ens syster kommer på besök till Belgrad för åttonde gången och det mesta har setts och gjorts och man vill bjuda på något nytt? Jo, till exempel kan man ta lilla bilen och ratta norrut och besöka en salas (uttalas salash). Här kan man läsa lite (med betoning på lite, men i alla fall) om vad en salas är för något. Vi kan kalla det en bondgård, och man hittar dem bland Vojvodinas åkrar. Det finns flera stycken som numera fungerar som utflyktsmål för stadsbor som vill ha lugn och ro och lantlig miljö och god mat. Man kan säga att salas är Vojvodinas svar på de etnobyar som ploppar upp lite här och där i resten av Serbien. (Här kan man läsa om en av dem som jag besökt.) På Salas 137 kan man inte göra så mycket mer än äta och dricka och sova. Det är väl lite poängen också. Insisterar man på aktiviteter så går det att rida och spela badminton. Vi gjorde också ett försök att jogga på grusvägarna mellan åkerlapparna innan frukost, men hade ett par glas dunja för mycket i kroppen för att det skulle kännas skönt. Hur som helst, här kommer nu en bildkavalkad från bondgårdssemestern:

Man har kommit fram. Det är eftermiddag och men sätter sig i en solstol på gräsmattan, beställer en spritzer och bläddrar i en tidning och småsnackar lite.

Man viftar på tårna i gröngräset.

Man sneglar bort mot restaurangen och börjar längta efter middagen.

Men först dricker man en eftermiddagskaffe, som såklart serveras i en bondsk servis.

Kanske tar man en promenad för att spana in ägorna. Det är systern på bilden.

I den vita längan som skymtar finns det fina rum för övernattning. Jag glömde visst att ta ett kort på rummet, men det var fint, trust me, utan att vara lyxigt på något sätt. Det kostar ungefär 500 kr för två personer i ett dubbelrum med frukost.

Ser ni så fint här är? Om det är kallt kan man sitta inne i huset och äta. Det finns ett rum för rökare och ett för icke-rökare. Men vi satt förstås utomhus.

Jag tog många bilder på restaurangen. Det här är inte den sista.

Så många vackra detaljer!

Såhär kan en frukost se ut.

Jaha, och så slappar man lite till i en solstol och sen börjar lunchgästerna komma och det är dags att åka hem. Fast vi stannade på ett roligt ställe på vägen, ska skriva om det snart.

Såhär ser det ut när man åker från Salas 137 (om man vänder sig om).

Read Full Post »

Guca 50 år

Aftonbladet har uppmärksammat att trumpetfestivalen i Guca utanför Cacak fyller jämt i år. Här är några bilder från mitt besök 2004. Det är kul att ha varit där. Nu behöver jag inte åka dit fler gånger.

Det här var innan jag skaffade min första digitalkamera. Minns inte nu om filmen ljusskadades eller om jag hade fel inställningar bara. Men visst ser man att det är kött i mängder som grillas?

Dödsväggen! Betalande åskådare kunde se killen på hojen köra runt, runt längs med väggarna inne i trumman bakom honom.

Read Full Post »

”Lilla Sverige”. Här kan man äta plankstek. Det är sant.

Read Full Post »

Grotta

”Stopica pecina”, Stopic grottan, ligger på vägen mellan Sirogojno och Uzice, nära byn Rozanstvo. Superfin promenadväg dit och väl värd ett besök.

Read Full Post »

Heaven, I’m in heaven…

Uppifrån och ner: Kacamak serverad med fårost och kajmak, komplet lepinja (herregud vilken kaloribomb, brödet (lepinja) är fyllt med smörgrädden kajmak, ägg och pretop - fett, helt enkelt – och serveras varmt och det är så gott så man kan dö). Nedersta bilden är pita sa sirom, ostpaj, gjord på bovete (heljda på serbiska).

Read Full Post »

Återbesök

I helgen var jag tillbaka i byn Sirogojno i Zlatibor, denna magiskt vackra plats som jag skrev om senast i oktober 2008.
Programmet var i stort sett detsamma som då, det vill säga djupa inandningar av friskt bergsluft, vandring och mat.

Vattenfallet i Gostilje. Härifrån kommer Zlatiborvattnet O2.

Såhär ser stugorna ut i Staro selo, som är ett friluftsmuseum i stil med Skansen. Det är otroligt idylliskt – ända tills skolklasserna anländer och det plötsligt är 200 tioåringar utanför trappen. 

Ja, juni har ju hittills varit en blöt och kall månad. Så den här behövdes på kvällen.

Read Full Post »

Magiska Mavrovo

Skopje var bara en hållplats på vägen mot bergen och skidåkning. Premiär för mig i Mavrovo, en dryg timmes bilresa sydväst från Skopje. Vi kom dit en grå söndag då det var ganska gott om helgskidåkare. Sen åkte alla därifrån och vi hade backarna så gott som för oss själva måndag och tisdag. Och solen sken!

Den typiska arkitekturen hos hus i Balkanbergen.

Jana, hängiven makedonsk skidåkare samt nyckelfigur bakom kulisserna i namntvisten mellan Grekland och Makedonien (förlåt, FYROM). Vi sitter i baren på Hotell Bistra, där vi efter mycket tjat och samtal med direktören fick lov att använda deras pingisbord. Det fanns inte så mycket att göra i Mavrovo en måndagskväll.

Utsikten från hotellrummet. Som en saga, eller hur?

Samma utsikt på morgonen. Och alla väderleksrapporter hade varit så deppiga. Vi var vid backarna först av alla!

Orörd snö på toppen. Snälla backar överallt. Jag tränade på kombinationen snabbt och snyggt.

Bonus – utsikten över Mavrovosjön på väg ner.

Raststugan med brasa, varm rakija och Eminem ur högtalarna.

När man inte är så bra skidåkare får man kompensera med proffsig utrustning. Som t ex min OS-mössa från Vancouver.

Och här är vårt hotell. Mak-Petrol. Inte så snyggt namn. Och hotellet var… tja, standard. En anledning till att det var i princip tomt i Mavrovo de här fantastiska dagarna i februari är att det anses vara förhållandevis dyrt. En natt i enkelrum kostade ungefär 25 euro, ett liftkort för en (var)dag kostade ca 15 euro och att hyra skidor och pjäxor kostade typ ingenting (4 euro).

Read Full Post »

Rökfritt Makedonien

Har tillbringat några dagar i Makedonien. Där har EU-ambitionerna lett till införandet av ett totalt rökförbud inomhus. Därför såg det ut såhär när vi var ute och åt middag i lördags kväll:

Tomt. Alla är ute och röker.

Kvällen avslutades på baren Damar som jag nämnde här.

Baren ligger i basarkvarteren. Och har införskaffat en gasolvärmare för sina rökande gäster:

Read Full Post »

Flydde influensan

De är mycket för att utropa olika tillstånd i det här landet. Nu är det fyra dagars landssorg som gäller. För en vecka sedan var det Epidemi som utropades. Plötsligt hade alla svininfluensan, skolbarnen fick förlängt höstlov och det sattes in extra bussar och spårvagnar för att undvika trängsel och smittspridning (!). Serber är ett mycket hypokondriskt folk, det är en generalisering som jag känner att jag har belägg för vid det här laget. Så jag följde med några vänner som var övertygade om att de bar på svinis och som ville bekämpa den i frisk luft i helgen. Vi åkte till Budapest.

Och herrejösses vad jag gillar den staden! Den är så stor! Belgrad kändes som en håla när vi kom tillbaka. Budapest har metro och ståtliga broar och pampiga gamla byggnader och jättefixat centrum men med fina gamla inrättningar (ölhallar t ex) bevarade. Två minus bara; språket – kan man någonsin lära sig det? Och så alla dessa hemlösa. Jag har aldrig sett så många i en stad förut. Nej, inte ens i New York. Romerna verkar vara bortfösta till utkanterna av staden, men de hemlösa låg på varenda gata, varannan parkbänk, vid alla värmefläktar. Varför har det blivit så?

Det här är min favoritrestaurang i Budapest. Så snygg, så trivsam, så god mat, så trevlig personal, så bra priser.
Cafe Kör, Sas utca 17.

Read Full Post »

Radio Café i Novi Sad

Det finns ett grymt ställe i Novi Sad som jag vill tipsa om. Det är en privat radiostation, Radio 021, som tagit ett lån och köpt ett hus på en av tvärgatorna till gågatan mitt i centrum. Där har de nu redaktion på översta våningen, mycket schysst kafé på botten plan och en bokhandel i källaren. Rekommenderar!

Adress: Svetozara Miletica 45 (Kod Brace Butkaj)

100_0009

100_0015

100_0014100_0021100_0017

Read Full Post »

Etnoturism- Kutlacic

I den här lite bortglömda kategorin, Bortom Belgrad, vill jag nu tipsa om en liten avstickare till den vackra naturen i Valjevotrakten. Några vänner och jag ville lämna stan över en helg, men utan att behöva tillbringa halva helgen i bilen. Nära skulle det vara, och lugnt och med frisk luft. Och så fick vi tips om den nyöppnade inrättningen Kutlacic [Kutlatchich] i närheten av byn Zarube utanför Valjevo. En driftig familj har fått utvecklingsstöd av staten för att öppna restaurang och övernattningsmöjligheter på sina ägor. Projektet är bara i sin linda, så det kommer att vara ännu finare nästa vår, men redan nu var det mycket välgörande för fyra Belgradbor.

101_0364

Det var en mulen helg med mjukt regn. Till höger syns ingången till huset som innehåller fyra dubbelrum med värsta lyxduschen med radio och duschstrålar från sidorna.

101_0375

Lite här och där på området fanns det fina små ställen att sitta och dricka kaffe på. Konstigt att det ser ut som höst, det här var någon gång i slutet av juni.

101_0384

Får, getter, hundar, katter och åsnor vandrade omkring i lantlig harmoni på gården.

101_0363

Här inne åt vi middag när vi kom. Eller lunch enligt serberna. Allt innan 20 på kvällen är lunch. På söndagen kom det folk från trakten och åt lunch här.

101_0368

Det fanns en fin bar inne i huset. Perfekt ställe för en fest. Rakijaglasen till höger är i den vanliga storleken. Jag undrar om man dricker ur de andra, eller har dem som karaff.

101_0379

Närhelst vi slog oss ner någonstans blev vi erbjudna kaffe. Riktigt gott kaffe, med färsk ratluk (turkish delight) till, i ställets egna koppar.

101_0398

Såhär såg frukosten ut. Perfekt för en lång arbetsdag på åkern. Eller, som i vårt fall, en promenad i mycket lätt tempo i omgivningarna.

101_0405

Sällskap på vägen.

101_0410

Visst är det vackert så man kan dö?!

Här finns lite mer bilder samt telefonnummer till Kutlacic.

Read Full Post »

Best of Valjevo

Två anledningar att besöka Valjevo:

baklava

Nenads pappa Savas berömda baklava, som på samma gång är lite krispig på ovansidan och alldeles lagom krämig inuti. Pricken över i:et är rivet citronskal i och pressad citron över kakan. Det här är den enda baklavan som jag tycker om, alla andra jag provat har varit för torra, för söta eller för blöta.

101_0346

Monumentet över Stevan Filipovic uppe på kullen Vidrak. Det är gigantiskt. Kolla här:

101_0342

Stevan, eller Stjepan, Filipovic var kommandant för en partisanenhet i Valjevo 1941. Han fångades av axelmakterna i februari 1942 och hängdes i Valjevo i maj samma år. När snaran lades runt hans hals ska han ha skrikit ”Död åt fascismen, frihet åt folket!”. Och såhär såg han ut då:

180px-Stjepanfilipovic

Bild lånad från Wikipedia

Read Full Post »

lepota%20poroka

Jag har en hel hög med gamla jugoslaviska filmklassiker hemma som jag försöker beta av efterhand. En av de senaste filmerna jag såg var ”Lepota Poroka” (The beauty of sin) från 1986, regisserad av Zivko Nikolic och med Mira Furlan i en av huvudrollerna.  Furlans karaktär Jaglika bor i det bergiga norra Montenegro, men i brist på jobb och pengar reser hon och hennes man ner till kusten för att jobba hos deras ”kum”. Jaglika får jobb som städerska på alldeles nyöppnade nudistkomplexet Ada Bojana, där utländska gäster promenerar, äter lunch, badar och rider nakna.  Jaglika, som har sex med sin man med ögonbindel och kläderna på, blir förfärad. Hennes man går åt av svartsjuka. Det är en laddad film. Och man blir mycket förtjust i det tidiga 70-talets Montenegro. I filmklippet nedan är det en kort scen med Jaglikas och hennes mans ”kum”, en riktig kvinnokarl.

Läser idag på B92 att nudistanläggningen på Ada Bojana öppnar i år igen, efter att ha varit stängd i två år. De gamla husen som byggdes inför öppnandet 1973 har renoverats och man väntar sig en tysk invasion, men även gäster från Ryssland, Tjeckien, Polen, Albanien, Bosnien. I filmen kunde man bara ta sig till Ada Bojana med båt, men 1987 byggdes en bro över Bojana. Nuvarande direktören för anläggningen säger dock att man kommer att ha vakter vid infarten som ser till att bara äkta nudister kommer in på området. Säsongen började 7 maj och slutar i mitten av oktober. Priserna varierar mellan 24 euro per person och natt under lågsäsong till 58 euro under andra halvan av juli och augusti.

Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har skrivt om Montenegro nyligen. Jag vill verkligen rekommendera att åka till Montenegro under lågsäsong. Det är för trångt annars, och svårt att se det vackra för allt folk. Alternativt att åka till norra Montenegro som är hisnande vackert och bjuder forsränning, vandring, cykling, ridning.

Read Full Post »

När jag ändå är i gång… Upptäckte den här söta fiskrestaurangen i Novi Sad för ett par veckor sedan. Fish & zelenis (med tak på s:et, så det rimmar) heter den. Eller de, för det är två lokaler på varsin sida av den lilla bakgatan nära centrum. Köket ligger i den delen som syns på bilden nedan, vi satt mitt emot och kunde se servitören springa med vår mat över gatan. Det var ett mysigt ställe med bra service och godkänd mat (maten på mittenbilden ser godare ut än vad den var – hemmagjorda gnocchi som var rätt heavy).

101_0028

101_0024

Vin och fisk

Adress: Skerliceva 2, tel 021-452 000

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 402 andra följare