Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bortom Belgrad’ Category

På väg hem från Salas 137 gjorde vi ett stopp vid världens ände. Såhär beskrev jag ett tidigare besök där i Belgradguiden i slutet av boken:

”LÅNGT UTANFÖR STAN

Kraj Sveta (Världens ände)

Det här stället fick komma med fastän det inte ligger i Belgrad, bara för att det är så otroligt schysst. Jag tror att det är upplevelsen att leta sig fram till världens ände som gör det så speciellt, och kanske det flummiga huset vid Donaus strand, fullmålat med graffiti och blommor i allsköns färger. Det är lite Christiania, lite hippie, och samtidigt ett par i övre medelåldern som dukar fram sånt som kan lagas utan rinnande vatten och utan el. Man kör av från motorvägen mellan Belgrad och Novi Sad vid Kovilj, kör igenom lilla Kovilj och beundrar storkboet på höger sida vägen strax innan staden. Sen kör man bara på, ut bland åkrarna, tills det kommer en liten skylt med texten Kraj Sveta på. Högersväng och skumpadumpaväg och så är man framme i den lilla fristaden. Det finns ingen meny utan det är öl och vin och rakija och panerad fisk med vitkålsallad till och det var ingen gastronomisk höjdpunkt när jag var där men allt annat kändes magiskt. Särskilt när gubben drog på sig dragspelet och det blev så sorgliga och vackra visor. Och efter utedassbesöket tvättar man händerna vid en pump och det finns tvål och handduk där och allt är så fint.”

Ni ser ju vilket som är bästa bordet, med utsikt över Donau.

Menyn var identisk med den som erbjöds vid mitt förra besök, för kanske fem år sedan. Jag upprepar: det är inte så himla gott. Men omgivningen kompenserar.

Toaletten är…vad ska man säga…enkel. Men det är ju en del av charmen.


Read Full Post »

Vad gör man när ens syster kommer på besök till Belgrad för åttonde gången och det mesta har setts och gjorts och man vill bjuda på något nytt? Jo, till exempel kan man ta lilla bilen och ratta norrut och besöka en salas (uttalas salash). Här kan man läsa lite (med betoning på lite, men i alla fall) om vad en salas är för något. Vi kan kalla det en bondgård, och man hittar dem bland Vojvodinas åkrar. Det finns flera stycken som numera fungerar som utflyktsmål för stadsbor som vill ha lugn och ro och lantlig miljö och god mat. Man kan säga att salas är Vojvodinas svar på de etnobyar som ploppar upp lite här och där i resten av Serbien. (Här kan man läsa om en av dem som jag besökt.) På Salas 137 kan man inte göra så mycket mer än äta och dricka och sova. Det är väl lite poängen också. Insisterar man på aktiviteter så går det att rida och spela badminton. Vi gjorde också ett försök att jogga på grusvägarna mellan åkerlapparna innan frukost, men hade ett par glas dunja för mycket i kroppen för att det skulle kännas skönt. Hur som helst, här kommer nu en bildkavalkad från bondgårdssemestern:

Man har kommit fram. Det är eftermiddag och men sätter sig i en solstol på gräsmattan, beställer en spritzer och bläddrar i en tidning och småsnackar lite.

Man viftar på tårna i gröngräset.

Man sneglar bort mot restaurangen och börjar längta efter middagen.

Men först dricker man en eftermiddagskaffe, som såklart serveras i en bondsk servis.

Kanske tar man en promenad för att spana in ägorna. Det är systern på bilden.

I den vita längan som skymtar finns det fina rum för övernattning. Jag glömde visst att ta ett kort på rummet, men det var fint, trust me, utan att vara lyxigt på något sätt. Det kostar ungefär 500 kr för två personer i ett dubbelrum med frukost.

Ser ni så fint här är? Om det är kallt kan man sitta inne i huset och äta. Det finns ett rum för rökare och ett för icke-rökare. Men vi satt förstås utomhus.

Jag tog många bilder på restaurangen. Det här är inte den sista.

Så många vackra detaljer!

Såhär kan en frukost se ut.

Jaha, och så slappar man lite till i en solstol och sen börjar lunchgästerna komma och det är dags att åka hem. Fast vi stannade på ett roligt ställe på vägen, ska skriva om det snart.

Såhär ser det ut när man åker från Salas 137 (om man vänder sig om).

Read Full Post »

Guca 50 år

Aftonbladet har uppmärksammat att trumpetfestivalen i Guca utanför Cacak fyller jämt i år. Här är några bilder från mitt besök 2004. Det är kul att ha varit där. Nu behöver jag inte åka dit fler gånger.

Det här var innan jag skaffade min första digitalkamera. Minns inte nu om filmen ljusskadades eller om jag hade fel inställningar bara. Men visst ser man att det är kött i mängder som grillas?

Dödsväggen! Betalande åskådare kunde se killen på hojen köra runt, runt längs med väggarna inne i trumman bakom honom.

Read Full Post »

”Lilla Sverige”. Här kan man äta plankstek. Det är sant.

Read Full Post »

Grotta

”Stopica pecina”, Stopic grottan, ligger på vägen mellan Sirogojno och Uzice, nära byn Rozanstvo. Superfin promenadväg dit och väl värd ett besök.

Read Full Post »

Uppifrån och ner: Kacamak serverad med fårost och kajmak, komplet lepinja (herregud vilken kaloribomb, brödet (lepinja) är fyllt med smörgrädden kajmak, ägg och pretop – fett, helt enkelt – och serveras varmt och det är så gott så man kan dö). Nedersta bilden är pita sa sirom, ostpaj, gjord på bovete (heljda på serbiska).

Read Full Post »

Återbesök

I helgen var jag tillbaka i byn Sirogojno i Zlatibor, denna magiskt vackra plats som jag skrev om senast i oktober 2008.
Programmet var i stort sett detsamma som då, det vill säga djupa inandningar av friskt bergsluft, vandring och mat.

Vattenfallet i Gostilje. Härifrån kommer Zlatiborvattnet O2.

Såhär ser stugorna ut i Staro selo, som är ett friluftsmuseum i stil med Skansen. Det är otroligt idylliskt – ända tills skolklasserna anländer och det plötsligt är 200 tioåringar utanför trappen. 

Ja, juni har ju hittills varit en blöt och kall månad. Så den här behövdes på kvällen.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 404 andra följare